Och hissen tuffar så sakteliga uppåt…

Så har då utlåtandet på senaste kapitlet kommit…
Det blev att hälla upp en stor kopp kaffe, tända en cigarett, sätta sig bekvämt, ta ett djupt andetag – sedan öppnades utlåtandet.
Det blev ingen diss! Det blev en hiss!!!
Inspirationen kommer i ett trollslag.
Så var det då scenen som skrevs med skammens rodnad – blev den plump, barnslig, snuskig…
Utdrag ur utlåtandet:
Sexscener kan vara svåra att skriva…”
Jodå tack – jag vet!
”…men den här känns på riktigt!”
Phu!
Då är det ”bara” att ta sig an nästa kapitel och rida på känslan innan Jante slår sig ner på axeln igen!

 

Kill your darlings

Jag vet inte än om jag blev hissad eller dissad på mitt senaste avsnitt då utlåtandet, på grund av sjukdom, dröjt. Dock har ytterligare rådgivning fått mig att inse att jag måste jobba om inledningen på boken.
Att beskrivningar som var viktiga för mig inte är viktiga för läsaren – och det är ju trots allt en läsare jag förhoppningsvis skriver för.
Efter en natts vånda var det så dags att påbörja massakern.
Att rensa bort 1875 ord/10895 tecken är tufft, men resultatet blev attans så mycket bättre.
Nåväl, det är bara att på det igen…

Hissad eller dissad?

Den här gången ville min skrivcoach Ann Ljungberg ha ett avsnitt ur mitt manus där jag beskriver en persons känslouttryck och tankar i en laddad scen…
Jodå, sex sidor är inskickade med såväl laddade scener som känslouttryck och i morgon kommer domen – hissad eller dissad?
Trots att jag tror på det jag gör så innebär varje insänt textavsnitt att jag stannar upp i mitt skrivande. Jante sitter på axeln och viskar i mitt öra att det är ingen idé att skriva mer innan utlåtandet kommit.
I de fall utlåtandet är positivt, dvs att jag är på rätt väg, så flödar orden i dagar – och i de fall jag får kritik (som givetvis är positiv men just när den kommer bara känns så tung…) så kommer skrivkrampen som ett brev på posten och allt annat blir viktigare att göra än författande.
Den här gången innehöll scenerna i boken en hel del som känns svårt och främmande att skriva om vilket inneburit att skammens rodnad stundtals funnits på mina kinder – eller så är det den allt hetare Spaniensolen som gör att det hettar… Utlåtandet i morgon ger nog svaret på detta!