När verkligheten överträffar dikten

Sitter vid datorn i sjöstugan och skriver när jag genom fönstret ser en tom roddbåt glida förbi på sjön (jodå – jag skriver fortfarande även om rapporterna varit få).
Under eftermiddagen har vindarna tilltagit och vågorna har slagit mot bryggan utanför min skrivarlya.
Roddbåten ser så ensam och övergiven ut. Inga åror, inga årtullar, ingen packning och den ligger ganska djupt i vattnet. Min intuition säger att den slitit sig i den hårda vinden, men vem är jag att bedöma om det ligger en människa i sjön? Jag spejar ut över vattnet men ser inget konstigt förutom den ensamma båten som glider förbi.
Ska jag ringa 112 med stort pådrag?
Om jag inte agerar – hur många trafikanter kommer att larma om en tom båt på Tiken?
Nu kommer fördelarna med att bo på en liten ort där ”alla känner alla”.
Ringer en av räddningsledarnas privata mobil, berättar och förklarar samtidigt som han vänder bilen och åker ner mot sjön. När han berättar att han kan se båten överlämnar jag ärendet och beslutet till honom.
En stund därefter kommer tjänstgörande befäl ner till oss och dirigerar ut sina ”mannar” med räddningstjänstens båt. De har just genomfört en rökdykningsövning och behövde ”frisk luft” så de var inte direkt motvilliga att ge sig ut på sjön.
Nåväl – min känsla av ensam båt på villovägar var rätt, båten är bogserad till land och jag kan fortsätta med min roman… Kanske ska lägga till ett sjödrama i manuset? Scenariet är ju ganska tydligt för mig just nu…
”På den vilda ytan kastades den tomma roddbåten fram och tillbaka som en förvuxen barkbåt i en otämjd fjällbäck. Mannen svepte med kikaren över vattnet men förutom en vilsen dopping fanns inget att se” …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.