Att skriva eller inte skriva, det är frågan

Ett av de vanligaste problem författare tar upp är skrivkramp.
Vad gör man när det bara blir blankt och tomt? När tiden finns, fingrarna är placerade på tangentbordet och inget händer? När orden inte finns och karaktärerna kryper undan och gömmer sig?

På 80-talet (en hel livstid sedan) fick jag, via mitt arbete i utbildningsvärlden, kontakt med Lars-Eric Uneståhl, leg. psykolog och fil dr i psykologi, och hans olika program för mental träning. Han hade arbetat med att hjälpa idrottsmän med mental träning och nu var det dags att lansera metoderna bland ”vanliga människor”.

Jag har aldrig pysslat med idrott – det närmaste idrott jag kommit då var inom rallyvärlden – och var ganska skeptisk till hans tankar.
Men ett samarbete krävde givetvis att jag tog del av, läste samt lyssnade igenom hans material.
Att lyssna till hans lugna, smått sövande röst och lära sig visualisera stämningar, tankar och tillstånd gjorde att hjärnan triggade upp till version 2.0.

Kunskaperna har jag mer eller mindre omedvetet burit med mig som något naturligt genom åren men framför allt förstått att använda när hjärnan försökt att spelat mig spratt.
De har gjort att inför en föreläsning eller utbildningsdag har jag ”beordrat” hjärnan att strukturera och lära in allt under natten då mitt medvetna jag sovit gott.
I mitt eget skrivande (och skrivkrampande) har skogen och även hundträning blivit det forum jag använt för att utveckla storyn, karaktärerna och inte minst dialogerna.
Att leta efter de första kantarellerna eller lägga ett spår åt Bonzy har inneburit att jag fört dialoger med de mäktiga granarna, skapat spänning med gyltor och hittat överraskande upplösningar vid spårslut.

Vad vill jag då ha sagt med detta?
Försök inte tvinga fram något eller beordra dina fingrar och din hjärna att utföra sitt jobb.
Koppla av, koppla bort, ha tillit och låt din hjärna få ett andrum.
Lita på dig själv och din hjärnas kapacitet, ägna dig åt något som ger lugn, lycka och harmoni och tala om för dig själv att ”jag kan”.

Jag lovar – orden, texten, storyn kommer att komma till dig om du bara ger dig själv och din hjärna möjligheten.
Sedan är det bara att skriva och skriva utan frågor!

Kvällsbekännelse

Hur många gånger har inte jag och gubben förundrat skakat på våra huvuden när vi läst om ”gamlingar” som släppt in ”hemtjänsten”, ”hantverkare” och andra i sina hem och blivit lurade och rånade. Nåväl – vi är uppenbarligen inte så unga som vi tror…
En man ringer på vår dörr och när gubben öppnar talar han om att han kommer från Telia och vill kontrollera att vår fiberanslutning är till belåtenhet. Våra hundar blir glada som vanligt när det kommer besök men Bonzy (vår schäfer) håller sig ovanligt avvaktande. Jag kommer in från altanen och ser en ung man i Teliajacka i köket. När jag ser honom börjar jag prata om vår TeliaTv och vill att han kommer in i vardagsrummet. Han tittar på Bonzy och ser orolig ut och Bonzy  blir som förbytt. Hon reser ragg, ”vrålar” och kastar sig i halsbandet till dess hon kommit fri. Det är först när hon får order att lägga sig som hon motvilligt gör det. Den unge mannen backar ut och Bonzy följer honom ut i hallen och han ropar att TV:n verkar OK… Förundrade tittar vi på varandra när han snabbt lämnar huset.
Dagen efter läser jag i tidningen om unga män som uppger sig komma från ComHem och/eller Telia och besöker och rånar ”gamlingar”. En ilning genom kroppen och jag springer ut i hallen för att kontrollera plånboken i handväskan.
Jodå – den finns kvar om än halvvägs ur handväskan…
Tack vår älskade Bonzy för din intuition – du är en klippa!
Vi är uppenbarligen inte så unga som vi tror…

SJ,SJ gamle vän – favorit i repris

Efter en fantastisk helg på Skriv 2016 sitter jag på ”snabbtåget” på väg från Nacka/Stockholm till Alvesta. Ja, jag valde SJ då jag fick en ”rabattkupong” efter min förra resa där lokföraren fick för sig att backa på banan…

Nåväl, nu är vi i Mjölby och lokföraren har just meddelat att vi hamnade på fel spår så vi måste backa… Håll tummarna vänner!

Uppdatering:

Efter 20 minuters stopp är det gasen i botten som gäller. Här ska det baske mig inte bli någon mer kompensation…

 

Sj, Sj gamle vän…

nödproviant

Prolog:
Efter en härlig lektörshelg i Stockholm är det dags för hemfärd.
På Centralstationen i Stockholm glider mitt snabbtåg in till perrongen. Jag tittar nedlåtande på snälltåget vid perrongen bredvid. Mitt tåg avgår 16.21 med ankomst Alvesta 19.25. Det skamfilade snälltåget avgår 16.27 med ankomst Alvesta 20.03. Samma slutmål men ack så långsamt. Med triumf kliver jag in i min vagn – om tre timmar kommer maken att hämta upp i Alvesta…
———

Tåget glider ut från stationen och min bordsgranne öppnar upp sin medhavda McDonaldspåse. Den unkna doften av halvljummen pommes frites väller över mig samtidigt som tågvärden stannar upp vid mitt säte och frågar hur dags jag vill ha min förbeställda Lyxräksmörgås a´la SJ.
”Jag kan ta den nu och jag tar rött vin till.”
”Du kan få vatten eller lättöl – vin finns att köpa i Bistron fem vagnar bort”
Med en utstuderat tydlig suck reser jag mig och går vinglande mot bistron.
Tillbaka i sätet börjar en omöjlig kamp att få räkor, äggskivor som smular sig bara man tittar på dem samt ett rågbröd tunnare än en tunnpannkaka, att följa med in i munnen på den grovyxade plastgaffeln. Jag ger upp och ägnar mig i stället åt att få plastglaset med vin att stanna på bordet. I Nässjö kliver Ronalds själsfrände av och ersätts av en ny medresenär.

I tågkupén ägnar sig mina medresenärer (likväl som jag) åt sina datorer, paddor, mobiler och ”intelligenta” klockor. En kvinna berättar högljutt för sin väninna i telefonen om alla kändisar hon sett i Stockholm men i övrigt hörs bara ett försynt klickande från alla teknikaliteter.
Min nye tvärsöverbordetgranne vinkar till sig tågvärden och beställer en flaska vitt vin – och jag vet svaret. Han reser sig och går mot bistron. När han kommer tillbaka dunsar han ner i sätet och säger: ” Kände du hur tåget ruskade, bromsade in och for – jag höll på att fara omkull” Förvånad tittar jag på UFO:t som tilltalar en vilt främmande människa.
Några minuter senare saktar tåget farten och stannar med ett ryck.

Klockan 19.10
Ett klick hörs i högtalarna innan vår ”kapten” talar: ”Vi har fått tekniska problem vilket innebär att vi måste byta färdriktning för att kunna fortsätta i samma färdriktning”. Med en försiktig blick sneglar jag mot mina medresenärer som gör detsamma mot mig och alla andra. Vad säger karln? Byta färdriktning och sedan fortsätta i samma färdriktning på en tågräls?  Nåväl, teknik var inte ett av mina bästa ämnen i skolan men hur…
Tåget börjar backa och efter en stund stannar det igen. Efter några minuter klickar det igen. ”Det gick inte så bra – det verkar som en växel gått sönder och nu kommer vi ingenstans. Vi kan inte kör framåt eller bakåt. Vi ska se vad vi kan göra…Vi kontaktar ledningscentralen och återkommer med information” De som tidigare bara pratat och tittat på sina stolsgrannar börjar nu söka ögonkontakt med fler i vagnen. Försiktiga småleenden och menande nickningar.

Efter en stund hörs ett spydigt, småglatt tut-tjut från snälltåget som passerar…

Klockan 19.58
Klick, klick. ”Lokföraren och en kollega har gått ut för att titta var vi är och om bussar kan ta sig hit”. Jag, mina 49 vänner i vagnen och säkert de övriga 50 resenärerna x 8 vagnar har redan hittat vår position via Google Maps samt konstaterat vilka skogsvägar som finns i närheten.

Klockan  20.17
Klick, klick. ” Det har visat sig att spåret vi backade in på är privatägt vilket innebär att vi inte kan laga växeln utan tillstånd – men vi har en ny förare på väg”
Varför ny förare? Nu övergår blickarna till viskningar.
Klick, klick. ”Som en kompensation kommer vi nu att dela ut lite förtäring”
Äntligen kommer en god smörgås och ett glas vin, öl, bubbelvatten – eller?
En tågvärd kommer med kompensationen. En tetra (se bild) med vatten samt uppmaning att gå fem vagnar bort om vi även vill ha ett kex – men vänta då lite för det är kö…
Klockan 20.39
Klick, klick. ”Nu har olycksplatsansvarig anlänt – han ska ställa frågor till lokföraren så återkommer vi med vad som ska hända”.
Nickningar över går till huvudruskningar och viskningar övergår till ironiska påståenden.

Klockan 20.52
Klick, klick.  ”Vi har fått klartecken att laga växeln men vi har inga reservdelar. Vi ska hämta dessa, sen ska vi försöka backa vidare. Vi har dock fått ett annat problem. På grund av arbetstidsregler får inte föraren köra tåget så vi måste få hit en ny förare. Han är på gång men han vet inte var han är…”
Sakta sjunker solen ner bakom de höga träden och vi omsluts av mörkret. John Bauertroll, vättar och rumpnissar rör sig som skuggor mellan träden.
Klick, klick. ”Eftersom den nye föraren inte vet var han är så kan vi inte säga hur lång tid det här tar. Vi kan inte heller skicka några bussar för mörkret gör det omöjligt att kliva ur tåget utan perrong och ta sig till en väg. Tack för ert tålamod”.
Ingen skriker, ingen svär (inte i vår vagn i alla fall) – men vi börjar prata med varandra.
Om vart vi är på väg, hur vi ska ta oss hem, vad som egentligen händer, att vi i alla fall har tur med vädret… Jag erbjuder mig att gå till Bistron och köpa några flaskor vin att dränka sorgerna med – ett initiativ som tas emot med jubel. Efter en snabb penninginsamling går jag iväg på min inköpsrunda. Påpekandet att ”vin enbart säljes i samband med inköp av något ätbart…” kontras med ”glöm den grejen” och jag återvänder till vår vagn med flaskor och vinglas av plast. Stämningen blir avsevärt trevligare.

Klockan 22.42
Klick, klick. ”Nu väntar vi på klartecken att köra vidare. Vi försöker få kontakt med ledningscentralen…”
Tåget börjar så sakteliga rulla igen, efter leenden och nickar till varandra återgår alla till sina tekniska manicker, samtalen upphör, var och en går in i sin bubbla och ordningen är återställd.

Klockan 23.28
”Snabbtåget” anländer till Alvesta fyra timmar försenat. Den snabba resan Stockholm-Alvesta tog sju timmar…
Jag kan givetvis inte låta bli att fråga en av tågvärdarna vad som egentligen hände.
Förklaringen blir följande: ”När det började regna (ja det kom några stänk på rutan en kort stund) upptäckte föraren att vindrutetorkaren inte fungerade så han bestämde sig för att vända tåget…” Om jag säger att vi var förstående så överdriver jag – men visst, det är ju viktigt att se var man kör så man inte hamnar fel…

Epilog:
Utanför stationshuset vankar en ung man oroligt fram och tillbaka. Han frågar om jag var med på det ”trasiga” tåget och berättar att batteriet i hans mobil var slut. Ingen i hans vagn ville låna honom sin mobil. Nu hade han träffat på en annan man som hjälpt honom att ringa till det ungdomshem han hade permission från. Personalen hade meddelat att de varit på stationen för att hämta honom, att tåget kommit (snälltåget) och att han inte fanns med samt att de polisanmält att han avvikit från permissionen…
De var nu på väg för att hämta upp honom. Efter att han fått mitt visitkort och uppmaning att be dem kontakta mig kunde jag lämna Stockholm, Alvesta och framför allt SJ bakom mig.
Kära flygbolag – förlåt en svikare. Det skall aldrig ske igen!

Hög på ord

Efter fyra dagar i skrivarbubblan kan jag bara konstatera att jag för första gången i mitt liv är hög. Hög på ord och hög på upplevelser.

Att tillsammans med 15 författarkollegor lära, skapa, berätta och utveckla berättelser och manus har varit en omvälvande upplevelse.
Våra två ytterst erfarna, extremt kompetenta och med hjärtat coachande kursledare, Ann Ljungberg och Ulrika Jannert Kallenberg, har lockat fram sidor, texter och resultat hos oss alla som man bara kunde fantisera om.
Att få en skrivuppgift där man på 10-20 minuter skall skriva en scen som får övriga (inklusive kursledningen) att skratta, gråta, längta… och där sitter sedan alla med dessa känslor vid redovisningen är en upplevelse som inte kan beskrivas på annat sätt än att man blir hög!
Ordens makt över människan är obeskrivlig.
Jag är så glad och tacksam över mina nya kollegor i författarbranschen
Jag är så peppad av er alla inkl. kursledning att fortsätta arbetet med mitt eget manus
Jag ser fram mot mitt eget samt ytterligare 15 release-partyn

… och jag är tacksam att jag inte åkte dit för drograttfylla på vägen hem, för nog var och är jag hög allt…

 

Nya dimensioner…

Jodå – skrivandet går framåt och även min resa för att bli/vara en fullfjädrad lektör till andra författare tuffar på – men ibland behöver man andningshål.
Ett sådant är sjön (eller havet som min skånske man kallar pölen vid tomten…)

Tänk att rensa hjärnan med en båtfärd på Tiken!
Jodå – vi har givetvis haft en båt förtöjd vid bryggan men ingen av oss fann någon njutning i att baxa oss ner i en oftast vattenfylld roddbåt så den fick gå vidare till andra.
Nåväl – nu letar vi en båt att bara glida runt i de kvällar sjön ligger spegelblank.
Kvinna som jag är så är jag totalt ointresserad av hästkrafter, elstarter, utombordare etc. – men om någon har en båt till salu med soffa där bak, fäste för svensk flagga samt plats för vinkyl så får ni gärna höra av er.
Om det finns ett däck där man kan ligga och sola på lämpligt avstånd från strand så är det ett extra plus…

Ha det så skönt under parasollet

Så har då även vi drabbats av folk som inte kan skilja på ditt och mitt.
Inför husförsäljningen ville jag ”pimpa” lite extra med nya dynor och nytt parasoll utanför min skrivarlya.
Det är här jag sitter och låter mina karaktärer utvecklas. Intrigerna och konflikterna får fritt spelrum och kreativiteten flödar – eller snarare flödade…
Om det var mäklarens bilder eller en tillfällig ingivelse som gjorde att parasollet fick fötter kommer jag nog aldrig att få veta. Om tjuven tog sjövägen eller gick över vår tomt vet jag inte heller. Nåväl, värmen ska ju fortsätta så jag hoppas att du/ni har det skönt under ert nya parasoll. Själv har jag inga större problem med sol och värme så jag klarar mig ändå.
Om du/ni vill så kan jag låta dynorna vara kvar på stolarna i fortsättningen så du/ni kan planera in en ny ”visit” och hämta dynorna och möblemanget så det blir komplett…
Se då till att återigen välja att göra det nattetid för på dagarna går våra två hundar lösa på tomten och deras ”älsklingsgodis” är grisöron så det är bäst att du passar dig…

75NKGP8M_q100_h640_w960_mFile_cmOnlyScaleDown

När verkligheten överträffar dikten

Sitter vid datorn i sjöstugan och skriver när jag genom fönstret ser en tom roddbåt glida förbi på sjön (jodå – jag skriver fortfarande även om rapporterna varit få).
Under eftermiddagen har vindarna tilltagit och vågorna har slagit mot bryggan utanför min skrivarlya.
Roddbåten ser så ensam och övergiven ut. Inga åror, inga årtullar, ingen packning och den ligger ganska djupt i vattnet. Min intuition säger att den slitit sig i den hårda vinden, men vem är jag att bedöma om det ligger en människa i sjön? Jag spejar ut över vattnet men ser inget konstigt förutom den ensamma båten som glider förbi.
Ska jag ringa 112 med stort pådrag?
Om jag inte agerar – hur många trafikanter kommer att larma om en tom båt på Tiken?
Nu kommer fördelarna med att bo på en liten ort där ”alla känner alla”.
Ringer en av räddningsledarnas privata mobil, berättar och förklarar samtidigt som han vänder bilen och åker ner mot sjön. När han berättar att han kan se båten överlämnar jag ärendet och beslutet till honom.
En stund därefter kommer tjänstgörande befäl ner till oss och dirigerar ut sina ”mannar” med räddningstjänstens båt. De har just genomfört en rökdykningsövning och behövde ”frisk luft” så de var inte direkt motvilliga att ge sig ut på sjön.
Nåväl – min känsla av ensam båt på villovägar var rätt, båten är bogserad till land och jag kan fortsätta med min roman… Kanske ska lägga till ett sjödrama i manuset? Scenariet är ju ganska tydligt för mig just nu…
”På den vilda ytan kastades den tomma roddbåten fram och tillbaka som en förvuxen barkbåt i en otämjd fjällbäck. Mannen svepte med kikaren över vattnet men förutom en vilsen dopping fanns inget att se” …

Ny yrkesutbildning vid 60 bast

Så har jag då inlett en ny yrkesutbildning!

När jag ser tillbaka på mitt yrkesliv så är det en salig blandning av mer eller mindre lyckade ”karriärer”…
Kioskbiträde som avancerade till korvkioskbiträde, verkstadsmottagare som avancerade till en av MellanSveriges första kvinnliga bilförsäljare, bokföringsassistent som avancerade till ekonomichef, musiklärare som avancerade till studieförbundschef, respiratorvakt som avancerade till vårdlärare – för att efter alla dessa avancemang inse att det enda som kunde ge mig tillräcklig stimulans var att bli egenföretagare och själv styra över vilka steg jag ville ta i yrkeslivet…
Nåväl – 26 år som företagare avslutades för ett år sedan då hjärtebarnet såldes när målet med 7400 anställda uppnåtts.
Nu var det dags att njuta av livet, koppla av, vara ledig…

OK – nu har jag varit ledig i ett år, funderat över livet och tillvaron och bestämt mig för att satsa på ett nytt yrke…
Mitt författarskap, som äntligen fått ta fullt utrymme i mitt liv, har lett till insikten att jag även vill hjälpa andra att förverkliga sina författardrömmar.
I dag har jag börjat min (och Sveriges första) yrkesutbildning till lektör!
En utbildning som startade med ett över 300 sidors manus som skall kommenteras, analyseras och beskrivas om en vecka… – jag läser, och läser, och läser – och njuter!
För alla er som våndas och räds över att klockan tickar:
Livet är inte slut förrän du bestämmer dig för det!
Livet ska levas här och nu.
Inte i morgon eller nästa år – det är nu!
Om en vecka vet jag om lektörslivet fortfarande pågår:)

 

Flyttat fokus

Nu var det länge sedan jag ”rapporterade”.
Skrivarlyan har flyttat från havsbruset i Spanien till insjöns skvalpande i Sverige.
Längtan efter att möta den svenska våren samt makens hjärtproblem gjorde att fokus fick bytas från hav till insjö. Sjöstugan vid Tiken har inretts och anpassats för det fortsatta författandet, maken har återigen renoverats och ordningen är återställd.
Maler just nu på med dialoger. Svårt, svårt, svårt. Får inte bli övertydligt, tråkigt, malande men ändå så tydligt att dialogen kan gå framåt.
Har fått ett litet stopp i flödet men väntar på ett nytt flow.

Insåg under den 280 mil långa hemresan att jag trots min ålder vill mer i mitt yrkesliv men hade svårt att sätta fingret på vad jag ville göra.
Funderat, letat och sedan gav min skrivcoach som vanligt svaret…

Har till min glädje fått besked i kväll att jag antagits till en pionjärutbildning i Sverige!
Nu är det bara att hålla tummarna att tillräckligt många blir antagna så utbildningen kan starta i maj som planerat. Det är bara att konstatera att det finns mer att göra/uppleva i livet! Det är gött att leva!