Att skriva det man vill

I dag hade jag förmånen att i Studieförbundet Vuxenskolans regi tala om skrivande för deltagare i kommunens integrationsprojekt.
7 män och 8 kvinnor lyssnade intresserat när jag, med två tolkars hjälp, berättade om Nobels litteraturpris och om kraften i orden.
Att allt vi ser på TV, dvs nyhetsutsändningar likväl som TV-serier och dokumentärer bygger på berättelser och manus. Allt vi ser på film bottnar i bok- eller filmmanus. Att allt vi tar till oss utgår från människors berättelser, upphittade eller sanna.
Om skrivande som terapi och om allas möjlighet att skriva sin egen berättelse.
Jag slänger ut frågan: Har någon av er skrivit något?
En man berättar: Under hela tiden jag var på flykt skrev jag varje dag för att överleva i allt.
Jag: Var finns din berättelse nu?
Han svarar: I en byrålåda.
En annan av männen ställer frågan: Om vi startar en skrivarcirkel, kan jag då skriva det jag vill?
Javisst, svarar jag. Du väljer själv vad och för vem du vill skriva. Du kan skriva för dina barn, du kan skriva din historia eller din fantiserade berättelse.
Han ruskar på huvudet och ställer frågan igen: Kan jag skriva det jag vill?
Jag tittar på honom och inser vad han frågar. Kan han skriva det han vill? Kan han skriva sin sanningen?
I detta ögonblick förstår jag fullt ut kraften i det skrivna ordet.
Jag berättar om yttrandefrihet, om tryckfrihetsförordningen och författarens rättighet att skriva sin sanning.
När han frågar om vi kan börja här och nu blir jag såväl rörd som ställd.
Vi gör en deal att allt som skrivits på hans språk nu ska skrivas på svenska och att jag kommer att hjälpa honom genom processen.
På onsdag börjar vår skrivkurs med 10 personer och de övriga skriver med individuell coachning.
Och samtliga kommer att skriva på svenska…
Jag var ganska tyst, eftertänksam och ödmjuk i bilen hem…