Sj, Sj gamle vän…

nödproviant

Prolog:
Efter en härlig lektörshelg i Stockholm är det dags för hemfärd.
På Centralstationen i Stockholm glider mitt snabbtåg in till perrongen. Jag tittar nedlåtande på snälltåget vid perrongen bredvid. Mitt tåg avgår 16.21 med ankomst Alvesta 19.25. Det skamfilade snälltåget avgår 16.27 med ankomst Alvesta 20.03. Samma slutmål men ack så långsamt. Med triumf kliver jag in i min vagn – om tre timmar kommer maken att hämta upp i Alvesta…
———

Tåget glider ut från stationen och min bordsgranne öppnar upp sin medhavda McDonaldspåse. Den unkna doften av halvljummen pommes frites väller över mig samtidigt som tågvärden stannar upp vid mitt säte och frågar hur dags jag vill ha min förbeställda Lyxräksmörgås a´la SJ.
”Jag kan ta den nu och jag tar rött vin till.”
”Du kan få vatten eller lättöl – vin finns att köpa i Bistron fem vagnar bort”
Med en utstuderat tydlig suck reser jag mig och går vinglande mot bistron.
Tillbaka i sätet börjar en omöjlig kamp att få räkor, äggskivor som smular sig bara man tittar på dem samt ett rågbröd tunnare än en tunnpannkaka, att följa med in i munnen på den grovyxade plastgaffeln. Jag ger upp och ägnar mig i stället åt att få plastglaset med vin att stanna på bordet. I Nässjö kliver Ronalds själsfrände av och ersätts av en ny medresenär.

I tågkupén ägnar sig mina medresenärer (likväl som jag) åt sina datorer, paddor, mobiler och ”intelligenta” klockor. En kvinna berättar högljutt för sin väninna i telefonen om alla kändisar hon sett i Stockholm men i övrigt hörs bara ett försynt klickande från alla teknikaliteter.
Min nye tvärsöverbordetgranne vinkar till sig tågvärden och beställer en flaska vitt vin – och jag vet svaret. Han reser sig och går mot bistron. När han kommer tillbaka dunsar han ner i sätet och säger: ” Kände du hur tåget ruskade, bromsade in och for – jag höll på att fara omkull” Förvånad tittar jag på UFO:t som tilltalar en vilt främmande människa.
Några minuter senare saktar tåget farten och stannar med ett ryck.

Klockan 19.10
Ett klick hörs i högtalarna innan vår ”kapten” talar: ”Vi har fått tekniska problem vilket innebär att vi måste byta färdriktning för att kunna fortsätta i samma färdriktning”. Med en försiktig blick sneglar jag mot mina medresenärer som gör detsamma mot mig och alla andra. Vad säger karln? Byta färdriktning och sedan fortsätta i samma färdriktning på en tågräls?  Nåväl, teknik var inte ett av mina bästa ämnen i skolan men hur…
Tåget börjar backa och efter en stund stannar det igen. Efter några minuter klickar det igen. ”Det gick inte så bra – det verkar som en växel gått sönder och nu kommer vi ingenstans. Vi kan inte kör framåt eller bakåt. Vi ska se vad vi kan göra…Vi kontaktar ledningscentralen och återkommer med information” De som tidigare bara pratat och tittat på sina stolsgrannar börjar nu söka ögonkontakt med fler i vagnen. Försiktiga småleenden och menande nickningar.

Efter en stund hörs ett spydigt, småglatt tut-tjut från snälltåget som passerar…

Klockan 19.58
Klick, klick. ”Lokföraren och en kollega har gått ut för att titta var vi är och om bussar kan ta sig hit”. Jag, mina 49 vänner i vagnen och säkert de övriga 50 resenärerna x 8 vagnar har redan hittat vår position via Google Maps samt konstaterat vilka skogsvägar som finns i närheten.

Klockan  20.17
Klick, klick. ” Det har visat sig att spåret vi backade in på är privatägt vilket innebär att vi inte kan laga växeln utan tillstånd – men vi har en ny förare på väg”
Varför ny förare? Nu övergår blickarna till viskningar.
Klick, klick. ”Som en kompensation kommer vi nu att dela ut lite förtäring”
Äntligen kommer en god smörgås och ett glas vin, öl, bubbelvatten – eller?
En tågvärd kommer med kompensationen. En tetra (se bild) med vatten samt uppmaning att gå fem vagnar bort om vi även vill ha ett kex – men vänta då lite för det är kö…
Klockan 20.39
Klick, klick. ”Nu har olycksplatsansvarig anlänt – han ska ställa frågor till lokföraren så återkommer vi med vad som ska hända”.
Nickningar över går till huvudruskningar och viskningar övergår till ironiska påståenden.

Klockan 20.52
Klick, klick.  ”Vi har fått klartecken att laga växeln men vi har inga reservdelar. Vi ska hämta dessa, sen ska vi försöka backa vidare. Vi har dock fått ett annat problem. På grund av arbetstidsregler får inte föraren köra tåget så vi måste få hit en ny förare. Han är på gång men han vet inte var han är…”
Sakta sjunker solen ner bakom de höga träden och vi omsluts av mörkret. John Bauertroll, vättar och rumpnissar rör sig som skuggor mellan träden.
Klick, klick. ”Eftersom den nye föraren inte vet var han är så kan vi inte säga hur lång tid det här tar. Vi kan inte heller skicka några bussar för mörkret gör det omöjligt att kliva ur tåget utan perrong och ta sig till en väg. Tack för ert tålamod”.
Ingen skriker, ingen svär (inte i vår vagn i alla fall) – men vi börjar prata med varandra.
Om vart vi är på väg, hur vi ska ta oss hem, vad som egentligen händer, att vi i alla fall har tur med vädret… Jag erbjuder mig att gå till Bistron och köpa några flaskor vin att dränka sorgerna med – ett initiativ som tas emot med jubel. Efter en snabb penninginsamling går jag iväg på min inköpsrunda. Påpekandet att ”vin enbart säljes i samband med inköp av något ätbart…” kontras med ”glöm den grejen” och jag återvänder till vår vagn med flaskor och vinglas av plast. Stämningen blir avsevärt trevligare.

Klockan 22.42
Klick, klick. ”Nu väntar vi på klartecken att köra vidare. Vi försöker få kontakt med ledningscentralen…”
Tåget börjar så sakteliga rulla igen, efter leenden och nickar till varandra återgår alla till sina tekniska manicker, samtalen upphör, var och en går in i sin bubbla och ordningen är återställd.

Klockan 23.28
”Snabbtåget” anländer till Alvesta fyra timmar försenat. Den snabba resan Stockholm-Alvesta tog sju timmar…
Jag kan givetvis inte låta bli att fråga en av tågvärdarna vad som egentligen hände.
Förklaringen blir följande: ”När det började regna (ja det kom några stänk på rutan en kort stund) upptäckte föraren att vindrutetorkaren inte fungerade så han bestämde sig för att vända tåget…” Om jag säger att vi var förstående så överdriver jag – men visst, det är ju viktigt att se var man kör så man inte hamnar fel…

Epilog:
Utanför stationshuset vankar en ung man oroligt fram och tillbaka. Han frågar om jag var med på det ”trasiga” tåget och berättar att batteriet i hans mobil var slut. Ingen i hans vagn ville låna honom sin mobil. Nu hade han träffat på en annan man som hjälpt honom att ringa till det ungdomshem han hade permission från. Personalen hade meddelat att de varit på stationen för att hämta honom, att tåget kommit (snälltåget) och att han inte fanns med samt att de polisanmält att han avvikit från permissionen…
De var nu på väg för att hämta upp honom. Efter att han fått mitt visitkort och uppmaning att be dem kontakta mig kunde jag lämna Stockholm, Alvesta och framför allt SJ bakom mig.
Kära flygbolag – förlåt en svikare. Det skall aldrig ske igen!

Märkt med: , , ,
En kommentar på “Sj, Sj gamle vän…
  1. Madeleine Wenner skriver:

    Fruktansvärt tragiskt, men tyvärr. Jössea vad jag skrattade när jag läste. <3

    Varm kram och tur du lyckades komma hem!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.