När höstmörkret sakta smyger sig på…

Ja, då är det bara att konstatera att denna sommar gick fort över. Inte många rejäla soldagar här inte. Vad är då fördelen med detta?
Jo alla dessa underbara författare har ägnat mycken tid åt sina kommande alster och nu ramlar alla manus in för bedömning, coachning och utveckling. En del kommer att få ägna hösten åt att skriva om då perspektivet ofta är ett problem när det gäller att uppnå närhet med läsaren, men andra är nästan där!
Ser fram mot att vara med på många, spännande boksläpp i höst/vinter och givetvis ses vi på Bokmässan! Mer om detta senare…
Vill samtidigt passa på att presentera min nya kontorsassistent, Ricki. Inte den bästa praon jag träffat på, men vi får se hur det utvecklar sig…
Natti alla ”vanliga”.
Jag fortsätter peta i ordens värld!
Kram
Gärd

Att avsluta och gå vidare

Jag har precis avslutat ett manusutvecklingsarbete åt en mycket duktig författare och lämnat ifrån mig all text, alla karaktärer, miljöer och känslor. Och jag känner redan saknad.
Att gå in i någon annans värld, fiktiv eller verklig, är en spännande resa. Att lära känna karaktärerna på djupet, bli vän och ovän med dem, hata och älska.
Nu går de förhoppningsvis vidare ut i stora världen i bokform och här sitter jag kvar och kan inte vara med och påverka dem längre.

Då slås jag av att mitt arbete med att hjälpa en författare att skruva till och utveckla texten ett snäpp till är som själva livet.
Vi finns med och nära några karaktärer under en tid. Vi bidrar till att utveckla varandra. Vi upplever mycket tillsammans och växer av varandras tankar och erfarenheter.
Vi hatar och älskar, bryr oss om och förkastar.
Men en dag är ”manusutvecklingen” klar.
Det går inte att komma längre. Allt som behöver ändras och läggas till är gjort.
Allt som behöver strykas är borttaget. Redigeringsarbetet är klart. Det blir troligtvis inte bättre än så här.
Det är då det är dags att lämna tillbaka/över allt till författaren igen så författaren kan välja sin väg…

Det känns sorgligt men samtidigt ser jag fram emot att påbörja nästa manusutveckling och uppslukas av nya karaktärer, miljöer och känslor.

Manusutvecklarens kvällstankar.

 

Att hitta känslan och inspirationen

Regnet slår mot rutan, skymningen sänker sig sakta, allt är lugnt och stilla och ändå kan jag inte sätta ord på det jag vill.
Alla förutsättningar finns för att flödesskriva men mina fingrar ligger stilla på tangentbordet.

Mina tankar kretsar kring lycka och längtan. Hur beskriver man lycka, hur beskriver man längtan?
Till slut får den fantastiske författaren och poeten Mario Benedetti bli min vägvisare och inspiration.
Denne man som med sina (ofta få) ord gav så mycket insikt.

Kanske sitter du just nu i samma situation som jag? Kanske blev även dina funderingar lite för djupa?
Kanske behöver även du hjälp att landa i dina känslor?
Mario Benedetti kanske kan hjälpa även dig, så jag delar med mig av några av de citat som just nu berör mig starkt.
Läs gärna ett i taget och låt det sjunka in i dig, här och nu.

” Jag trodde aldrig att lycka skulle vara så sorglig”

” Ära betyder inte att aldrig falla, utan snarare att ta sig upp när man behöver”

” Om hjärtat tröttnar på att bry sig, vad är det då bra för?”

” Ge inte upp, det är så här livet är; fortsätt din resa, följ dina drömmar, få tiden att rulla, flytta bråten och avtäck skyn”

” Ge inte upp, du har fortfarande mycket tid att sträcka på dig och starta nytt, acceptera dina skuggor, begrava dina rädslor, frigöra dig från dina bördor, flyga igen”

” Det finns inga sår som tiden inte kan läka. Så öppna dörrarna, ta bort låsen, överge väggarna som skyddar dig, lev livet och acceptera utmaningen”

Så många kloka, tänkvärda, inspirerande ord.

Det jag vill att du tar med dig in i drömmarnas värld min vän, är följande:

” Ge inte upp, acceptera inte förlust, även om kylan bränner och rädslan biter, även om solen gömmer sig och vinden är tyst finns det fortfarande en eld i din själ och liv i dina drömmar. Livet är ditt och så även din längtan, för varje dag är en ny början, för nu är tiden inne och det bästa ögonblicket, för du är inte ensam, för jag älskar dig!”

Nu ska jag försöka få fingrarna att sväva ut över tangenterna igen.

/Gärd

 

 

 

 

 

 

 

Vive la France!

Har idag haft kontakt med två av mina författare/klienter jag coachar  i deras manusutveckling och bägge visar sig ha valt Frankrike som sin sommarskrivort.
Det får mig att fundera kring följande:

– Vad har Frankrike som inget annat land har när det gäller kreativa flöden?
– Är det baskern eller möjligtvis stråhatten som gör det?
– Varför har aldrig jag testat detta koncept?
– Ska jag eller ska jag inte…?

Frankrike – Here I Come – eller kanske är Blekinge gott nog…
Tål att fundera på…

 

 

 

Återigen en misslyckad kock i Blekinge

Nejdå – maten var det inget fel på, tvärt om. En mycket vällagad och vacker tallrik serverades.
Men under middagen med härliga vänner på restaurangen blossade ett ständigt återkommande ämne upp mellan mig och min man – skillnaden mellan strömming och sill. Jag (Västmanlänning) lagar och äter med nöje strömming medan min man (Skåning) hävdar att jag serverar hans älsklingsrätt – stekt sill eftersom den är fiskad nedanför Kalmarsund…

Nåväl, som vanligt blev det diskussion med tillhörande googlande. För våra Blekingevänner var ämnet helt nytt.
När kocken kom till vårt bord tog jag följande diskussion med honom:
– Ni har inte strömming på menyn?
– Jo, från och med måndag serverar vi även sill.
– Ok, men jag vill inte ha sill, jag vill ha strömming.
Han tittar på mig och säger:
– Vill du ha sill eller är det ett test?

Jag är besviken. Trodde faktiskt att kockarna i Blekinge var lite bättre utbildade…
Till veckan ska jag återigen köpa strömming (oavsett vad det står på skylten) och servera min man!

Kvällsreflektion om detta med hundar

För några dagar sedan delade jag en bild med hund i sängen på en av mina FB-sidor och den skapade debatt! Allt från hundar i sängar, soffor, fåtöljer och hundar vid matbordet till allergier.
Det är bara att konstatera att hundar (likväl som katter) är såväl älskade som hatade. Men det huvudsakliga ”problemet” är ju inte hunden i sig utan dess ägare. Hur ägarna väljer att uppfostra eller tillåta sin hund att agera blir det man får.
 
Givetvis är allergier ingens fel men mina/våra vänner och bekanta är mycket väl medvetna om att det finns tre pälsbärande medlemmar i min/vår familj och valet är då deras om de väljer att umgås med mig/oss eller inte. Om en allergiker bjuder hem oss så tar vi givetvis inte med hundarna men vi kan inte heller garantera att vi är totalsanerade från hundhår.
Åker vi bort med hundarna är det givetvis värdarna som sätter reglerna som vi har att förhålla oss till. Om de inte själva säger något så frågar jag alltid vad som är tillåtet eller inte – så gäller det.
 
Att ha förmånen att leva tillsammans med hund/hundar är en ynnest!
För dig som aldrig skulle kunna tänka dig att ha en hund i din familj vill jag bara dela med mig av min dag med min Schäfer Bonzy:
Från det jag vaknar på morgonen tills det är dags att natta har jag en glad, uppmärksam, kelsjuk, kramgo, lekfull kompis och bästa vän vid min sida var jag än är.
När hon tycker att jag suttit för länge vid datorn puffar hon upp min arm, sätter tassen på mitt ben, tittar mig djupt i ögonen och säger därmed att ”det är dags att ta paus och åka ut med mig i skogen, eller på träning eller ta en promenad”. En bättre arbetsmiljöinspektör går inte att uppbringa.
Hon ligger med tassarna i mitt knä och tittar uppmärksamt på TV på kvällen och hon sitter försynt en bit bort vid matbordet och blir givetvis glad om hon får en smakbit men är lika glad även om hon blev utan.
Är jag ledsen så tröstar hon, är jag glad så är hon glad, skulle jag bli rädd eller orolig så vaktar hon och hon är den enda som lyckats få mig att börja motionera med glädje!

Att få leva tillsammans med en hund är lycka!

 

I flosklernas värld

Kärt barn har många namn är en typisk och sliten floskel, klyscha, kliché, tom fras, schablon, plattityd, truism, banalitet, trivialitet – ja, kärt barn har många namn.

Det är så lätt att falla i fällan att använda slitna fraser i dialoger och när författaren berättar och beskriver. Det gäller att ha tungan rätt i mun så man inte trampar i klaveret. I mitt författarskap är jag själv av samma skrot och korn men när jag har mina lektörsglasögon på har jag svårt att se mellan fingrarna och jag ser inte med blida ögon på texter där det i tid och otid används klyschor som sticker i ögonen.

Men om vi slutar använda dessa klyschor i våra texter – vad finns kvar då?

***

Med hjärtat i halsgropen står han stel som en pinne. Trots att han normalt är modig som ett lejon, stark som en oxe och klok som en uggla känner han sig liten som en mus och han darrar som ett asplöv. Arg som ett bi, full som en alika och med glasartad blick kommer mannen runt hörnet. Som ett skyggt rådjur med flackande blick hukar han bakom stenen.

Kalla kårar längs ryggraden, hjärtat pumpar och hjärnan går på högvarv när han känner en klapp på axeln. Där står vännen rak som en fura, lugn som en filbunke och himlar med ögonen.
– Du ser ut som du sålt smöret och tappat pengarna

Han drar en suck av lättnad…