I teknikens värld

Tänk vad tekniken kan göra för att inspirationen ska flöda.
Efter att ha börjat skriva i Scrivener har en helt ny värld öppnat sig. Att ha med sig sitt bokmanus i telefonen, i paddan på terassen och i datorn vid bordet är maximalt.
Paddan ligger vid sängen på natten och när en del i ett kapitel kommer till mig i drömmen är det bara att tända sänglampan och skapa en post-it lapp i programmet som visar vägen när jag sätter mig vid datorn på morgonen. Helt fantastiskt!
Att samtidigt som man skriver få se resultatet i antal ord som kommit på pränt är även det en stor motivationsfaktor!
Gårdagen och dagen har ägnats åt att sammanställa alla inlämningsuppgifter, skicka över dem till min skrivcoach samt boka textrespons. Responsen kommer på torsdag förmiddag.
Håller tummarna att jag är på rätt väg!
Nu är det bara att skriva vidare…:)

Införskaffat skrivprogram

Efter gårdagens gruppcoachning med Ann Ljungberg insåg jag återigen att jag behöver ett anpassat skrivprogram om jag ska kunna få någon form av ordning och struktur i det jag gör.
Jodå – jag hade redan för länge sedan laddat ner demoversionen av Scrivener men gett upp efter en titt i manualen. Visst – jag kan såväl prata som läsa engelska samt (med viss vånda) skriva på detta språk. Men när man möts av ett textark som ser ut som taget ur en biblisk skrift, fullklottrat med såväl engelska som teknisk data, då går luften ur mig.
Trots att jag dagligen använt och arbetat med datorn (sedan den övergick från att vara stansade hålkort till en ”maskin” som tog upp ett helt rum  till bordsdatorn)  har jag aldrig under alla dessa år gått en datakurs. Jag har till och med startat, utvecklat och drivit ett företag som var totalt Internetbaserat via avancerade databaser, portaler mm med över 4000 anställda innan vi valde att sälja… Det innebär att det ”fackspråk” som används i dessa manualer, alla fackuttryck, är totalt nonsens för mig. Även sk svenska manualer brukar ofta vara problem då de efter några inledande rader övergår i ”dataspråk” och sedan är jag borta.
Nåväl – coachningen i går fick mig ändå återigen intresserad vilket gjorde att jag gav programmet Scrivener en ny chans – och vilken lycka!
Tips om diverse hemsidor, Facebookgruppen Scrivener på svenska samt utbildning på Moderskeppet gjorde min dag! Tidigare texter är inlagda, researchmaterial strukturerat och dagen har även inneburit ytterligare sidor till boken!
Bara detta att se sin text uppta hela 27-tumsskärmen kan göra vem som helst till en euforisk skribent! De ska va gött att leva – även som författare!

 

 

Aja Baja hjärnan…

Gårdagen var ganska produktiv och eftersom gubben ägnade sig åt sin Spotifylista så kunde jag ägna mig åt mitt skapande fullt ut.
Trots detta fick jag tydligen inte nog utan beordrade min hjärna att ägna sig åt ”sleep thinking” (se tidigare inlägg…)
Nåväl – allt avlöpte enligt plan i drömmarnas värld fram till det ögonblick när mina karaktärer fick sällskap av Paul McCartney i en scen som han garanterat aldrig ställt upp på i media. Det var ingen upphetsande syn eller känsla…
Undrar om jag blir stämd ifall scenen tas med i boken eller om läsarna förstår att jag bara fabulerar…
Det är nog bäst att lägga drömmen åt sidan och låta bli att följa gubbens arbete på Spotify i fortsättningen!

 

Spotify – räddaren i nöden

Om jag inte sitter och skriver på min roman eller mina skrivuppgifter från coachen så sitter jag på terassen, i solen, och funderar kring min bok. En härlig tillvaro för mig – men inte lika härlig för gubben som börjar känna sig lite ”off side”.
Vad kan man då göra för att även han ska känna att han har en uppgift att fylla?
Man lägger upp en egen spellista åt honom på Spotify…
Nu sitter han vid sin dator (med hörlurar för att inte störa mig) och skapar sitt musiksynopsis.
Kastade en blick på hans lista nyss och upptäckte namn jag aldrig hört talas om tidigare.
”Vem är det?”
”En som var populär på femtiotalet”
Jag antar och inser att musiken i bilen på vägen hem till Sverige senare i år kommer att bli en upplevelse…

Kära vänner behövs

Att skriva kan vara ensamt.
Här sitter jag i min fiktiva värld, pratar med mina karaktärer och låter givetvis dem prata med varandra och med mig – och rätt vad det är tar samtalet stopp.
Vad ska hända nu?
Hur får jag samtalet eller händelserna att utvecklas?
Jag funderar, vrider och vänder, tar tag i och förkastar igen och inser att det är dags att involvera någon i mitt problem.

Det är spännande att kasta ut ett problem (givetvis utan att avslöja vad boken handlar om) och fråga:
Vad/hur skulle du ha gjort i en sådan här situation?
Vad skulle du ha svarat/sagt…?
Vad tror du skulle hända om…?
Alla runt omkring mig har ju sin historia, sitt synsätt, sina erfarenheter och tankar.
En outsinlig källa att ösa ur!

Så kära vänner – om ni får en fråga som ovanstående av mig så behöver det inte innebära att jag och gubben är på kollisionskurs!
Jag behöver bara lite nytt bränsle just där och då!

Dags att köpa äggklocka

images-1Jaha, då handlar det om att fokusera på skrivandet!
Fick tips av min skrivcoach att göra en inre skrivbordsröjning. (Nåja – en yttre skrivbordsröjning vore nog inte heller fel). Att fundera kring alla mina ”måsten” som står i vägen för mitt skrivande.

Det som absolut måste göras för att få dagen att fungera listar jag upp och bockar sedan av vart efter det är gjort. Alla de så kallade ”måsten” som jag inser att jag inte nödvändigtvis behöver göra här, nu, idag – de stryker jag från listan för att istället prioritera det jag vill göra, dvs skriva.
En mycket intressant upplevelse med många strykningar!

Ett bra tips var att hitta de 20% som stjäl 80% av min energi och göra något åt dem eller släppa det alldeles. Den gamla 20/80 regeln går igen och det är bara att konstatera att det ligger mycket i detta.

Ett annat var att använda Pomodorometoden (som jag aldrig hört talas om trots att den tydligen skapades redan på 80-talet) som handlar om att bli mer effektiv och organisera sin tid genom att arbeta koncentrerat och effektivt i 25 minuter för att sedan ta en paus.
I morgon blir det att inhandla en äggklocka!
Men, OM mitt stora flow infinner sig blir det ”Ring klocka ring” – jag fortsätter ändå!

Hon talade också om ”sleep thinking”, dvs att lösa problem under natten och det är precis så jag alltid gjort tidigare i mitt yrkesliv. Inför en föreläsning eller utbildningsdag har jag lagt mig i sängen och ”beordrat” min hjärna att förbereda och repetera in vad jag ska säga. Väl på scen har det sedan bara varit att trycka på min mentala play-knapp och köra. Där kan man tala om att förena nytta med nöje!

Nu får jag bara hoppas att inte min hjärna skapar andra scener än de jag planerat till boken! Eller – det kanske är det jag ska hoppas på…?

2016 – mitt författarår!

IMG_0304Så har det då äntligen blivit dags att komma ut ur garderoben och ta tag i en av mina stora drömmar – att satsa fullt ut på mitt sug efter att skriva.
Inte bara debattartiklar och facklitteratur som det hittills handlat om utan att låta ord och känslor flöda i romanform.
Jag gjorde ett försök för två år sedan, där jag även anlitade en skrivcoach. Han gav mycket bra feedback men när han tyckte att huvudpersonen i boken borde bryta ihop (eftersom det enligt honom vore en normal reaktion för en kvinna) i stället för att stå stark – då gick luften ur.
Nåväl, en uppmaning att skriva ett synopsis till en roman under förvintern med en deadline som tvingade mig att ta tag i detta blev den välbehövliga sparken där bak och nu är jag äntligen i gång!
Jag har skickat in min första inlämningsuppgift till Ann Ljungberg, haft mitt första coachningsamtal kring planeringen för mitt skrivår samt fått skriftligt utlåtande på mina första kapitel. Positivt, synpunkter kring styrkor, respons på att jag använder min egen berättarröst och vågar gå emot floskler och stereotyper – med andra ord härligt, upplyftande och inspirerande!
Kritik är bra och välkommen – men inte uppmaningar att bli/vara någon annan!
Det är jag som berättar och det är min berättelse!

Jag vet att vägen kommer att kantas av tvivel, uppgivenhet, missmod, triumfer, glädje, spänning och frustration.
Det är tankarna under den resan jag vill dela med mig av.
Kanske, kanske kan den leda till att även du inser att du vill, kan och ska!

Kram
Gärd