I flosklernas värld

Kärt barn har många namn är en typisk och sliten floskel, klyscha, kliché, tom fras, schablon, plattityd, truism, banalitet, trivialitet – ja, kärt barn har många namn.

Det är så lätt att falla i fällan att använda slitna fraser i dialoger och när författaren berättar och beskriver. Det gäller att ha tungan rätt i mun så man inte trampar i klaveret. I mitt författarskap är jag själv av samma skrot och korn men när jag har mina lektörsglasögon på har jag svårt att se mellan fingrarna och jag ser inte med blida ögon på texter där det i tid och otid används klyschor som sticker i ögonen.

Men om vi slutar använda dessa klyschor i våra texter – vad finns kvar då?

***

Med hjärtat i halsgropen står han stel som en pinne. Trots att han normalt är modig som ett lejon, stark som en oxe och klok som en uggla känner han sig liten som en mus och han darrar som ett asplöv. Arg som ett bi, full som en alika och med glasartad blick kommer mannen runt hörnet. Som ett skyggt rådjur med flackande blick hukar han bakom stenen.

Kalla kårar längs ryggraden, hjärtat pumpar och hjärnan går på högvarv när han känner en klapp på axeln. Där står vännen rak som en fura, lugn som en filbunke och himlar med ögonen.
– Du ser ut som du sålt smöret och tappat pengarna

Han drar en suck av lättnad…

 

 

Att skriva eller inte skriva, det är frågan

Ett av de vanligaste problem författare tar upp är skrivkramp.
Vad gör man när det bara blir blankt och tomt? När tiden finns, fingrarna är placerade på tangentbordet och inget händer? När orden inte finns och karaktärerna kryper undan och gömmer sig?

På 80-talet (en hel livstid sedan) fick jag, via mitt arbete i utbildningsvärlden, kontakt med Lars-Eric Uneståhl, leg. psykolog och fil dr i psykologi, och hans olika program för mental träning. Han hade arbetat med att hjälpa idrottsmän med mental träning och nu var det dags att lansera metoderna bland ”vanliga människor”.

Jag har aldrig pysslat med idrott – det närmaste idrott jag kommit då var inom rallyvärlden – och var ganska skeptisk till hans tankar.
Men ett samarbete krävde givetvis att jag tog del av, läste samt lyssnade igenom hans material.
Att lyssna till hans lugna, smått sövande röst och lära sig visualisera stämningar, tankar och tillstånd gjorde att hjärnan triggade upp till version 2.0.

Kunskaperna har jag mer eller mindre omedvetet burit med mig som något naturligt genom åren men framför allt förstått att använda när hjärnan försökt att spelat mig spratt.
De har gjort att inför en föreläsning eller utbildningsdag har jag ”beordrat” hjärnan att strukturera och lära in allt under natten då mitt medvetna jag sovit gott.
I mitt eget skrivande (och skrivkrampande) har skogen och även hundträning blivit det forum jag använt för att utveckla storyn, karaktärerna och inte minst dialogerna.
Att leta efter de första kantarellerna eller lägga ett spår åt Bonzy har inneburit att jag fört dialoger med de mäktiga granarna, skapat spänning med gyltor och hittat överraskande upplösningar vid spårslut.

Vad vill jag då ha sagt med detta?
Försök inte tvinga fram något eller beordra dina fingrar och din hjärna att utföra sitt jobb.
Koppla av, koppla bort, ha tillit och låt din hjärna få ett andrum.
Lita på dig själv och din hjärnas kapacitet, ägna dig åt något som ger lugn, lycka och harmoni och tala om för dig själv att ”jag kan”.

Jag lovar – orden, texten, storyn kommer att komma till dig om du bara ger dig själv och din hjärna möjligheten.
Sedan är det bara att skriva och skriva utan frågor!

Alla bär på en historia…

… men det är inte alla som har kraften, modet, orken, möjligheten eller orden att berätta den.
Att skriva om det svåra, udda, förbjudna eller otänkbara har blivit mitt signum i rollen som spökskrivare och manusutvecklare.
Alla dessa berättelser och livsöden som bara måste få möjligheten att komma ut är det jag brinner för i mitt jobb.

Varje gång en livsberättare tar kontakt kommer frågan: ”Kan du tänka dig att skriva om detta, ta dessa ord/begrepp i din mun, berätta min berättelse eller kommer du att fördöma mig och ta din hand ifrån mig?”
Mitt svar är alltid: Vem är jag att fördöma dig? Om jag får vara ditt språkrör så känner jag mig hedrad.
Att en människa vill blotta allt, ställa till rätta och/eller ge sin sanning/version av det som hänt och har modet att be mig hjälpa till, är ett förtroende som går över allt annat!
Allas historier är värda att berättas – även din!
Våga dela med dig! Du kan hjälpa så många andra att förstå, acceptera och inse!
Våga berätta din historia!
Kram från din spökskrivare och/eller manusutvecklare!